![]()
Samlar mig inför en ny vecka. Jag kickar igång den med pappas födelsedag – en jämn sådan. Åh,det ska bli så roligt. Hela familjen är samlad, Ludde och Helena kommer hem från London och alla syskon, svägerskor och kusiner firar honom imorgon bitti. Och förstås även imorgon kväll, på mysigaste stället i stan. Dessutom, pappa har önskat sig smoking som klädkod, faktiskt lite extra härligt en grå, tråkig måndag.
Vad händer i övrigt i veckan då? Förutom poddinspelning, blir det två heldagsplåtningar inför kommande Säker stil-projekt och lanseringar, jobbresa över dagen till Borås, YSL-party, öppningen av Sofia Eks utställning på Fotografiska och middag hos goda vänner till helgen. Och några barnkalas på det. Fullt ös med andra ord. Men SÅ kul.
Men tillbaka till helgen. Igår var jag på Operan med mamma, Electra och hennes kompis. Som vi hade längtat och sett fram emot att få uppleva Askungen, Gioachino Rossinis magiska opera. Känslan av att komma in i denna fantastiska byggnad, med sin historia, få sätta sig i den vackra, vackra salongen och få njuta, uppleva och drömma sig bort. Jag älskar det! Och varje gång jag varit där tänker jag att jag MÅSTE gå oftare. Electra och jag såg baletten Alice i Underlandet i höstas och hon blev helt förtrollad. Något som förstås gjorde mig så lycklig. Att få dela en kulturell upplevelse, som är något helt annat än den underhållning barn upplever idag OCH att hon faktiskt älskade det, var fantastiskt. Och nu var det alltså dags för hennes första opera. Förstås lite svårare för en sexåring att ta till sig, med text på italienska, men även om hon inte förstod så är det ett chans att låta fantasin få flöda och det var oerhört häftigt att se reaktionerna när dekoren förvandlades, när musiken och dramatiken stegrade. Både Electra och hennes kompis var så duktiga denna lördagseftermiddag. De viskade ett par gånger helt tyst och frågade något om handlingen. För de visste att de var tvungna att vara tysta och uppföra sig ordentligt. Men så när första akten var slut bröts förtrollningen. En mycket arg kvinna framför oss, eller hon var snarare HELT rasande, vände sig om och gav oss en rungande utskällning för att vi hade pratat hela tiden. ”Hon hade inte ens hört musiken”. Mamma och jag satt som två frågetecken. Eller snarare – vi hamnade i någon slags chock! Där hade de två små flickorna verkligen ansträngt sig, när andra barn i salongen inte hade kunnat sitta stilla, men det var ju trots allt en matinéföreställning och många små barn var där. Ja, vi var långt ifrån ensamma. Så vad svarade jag då denna arga människa?
Jo, jag tog ett djupt andetag och sa: ”Men detta låter ju helt förfärligt – vet du, vi går hem nu så får du njuta av detta i lugn och ro”. Helst av allt hade jag velat drämma av en salva om att detta trots allt var en föreställning, där även barn var välkomna. Och att hon nu hade skrämt dem för all framtid. Om hon nu var en sådan operaälskare skulle hon inte då istället bli glad över att barn får möjligheten att uppleva detta fantastiska och i tidig ålder odla ett operaintresse? I min värld är kultur till för ALLA! Men nej, jag sa ingenting av detta – och i efterhand måste jag nog erkänna att jag ångrar mig lite. Men jag visste att det inte skulle tjäna någonting till. Däremot gjorde det ont i mitt hjärta när båda flickorna tittade på mig med skräckslagna blickar och sa – vi vill inte gå hem, vi vill se klart, får vi inte göra det?
Men innan vi gick hem unnade vi oss en härlig stund i guldfoajén och pratade om vad vi fått uppleva från scenen. För föreställningen var fenomenal! Och jag tänker inte låta några arga tanter i världen skrämma mig – jag riktigt längtar efter att få boka nästa upplevelse. Måste nämligen se Törnrosa som har premiär i vår. Och Electra hon följer utan tvekan med!
![]()
![]()
Har kraschlandat i soffan efter en minst sagt intensiv vecka. Skyller dåligt bloggande på högt tempo – på ALLA fronter. Åh, har ju egentligen SÅ mycket jag vill dela med mig av till ER! Men lovar att blogga ikapp i helgen.
